Som sagt är jag verkligen fixerad vid att leva livet, det är så många som slösar bort det. En del vågar inte göra vad de vill, en del är så deprimerade att de skär sig, många tar livet av sig. Och andra lever så onyttigt att de en dag inte kan resa sig ur sängen. Egentligen vet jag inte så mycket om det här, jag är ju bara tretton - men det är fler och fler som slutar på dessa sätt och jag vill inte vara en av dem. Jag sitter här med ett tomt rör pringles och försöker intala mig att jag vågar leva som jag vill, skriver before-i-die listor och tror verkligen att det ska bli enkelt att göra allt det här, uppfylla mina drömmar.
Punkt 1: vara mig själv.
Men det är verkligen jättesvårt, att säga vad man vill, göra vad man vill.
Iallafall för mig.
Jag är inte populär, jag har inte många vänner och skulle jag bete mig som mig själv - som jag vill vara, då skulle de flesta förmodligen inte tycka om mig alls. Jag vill skratta högt, hoppa runt av förväntan, och ha på mig de där verkligen jättesnygga skorna som alla andra tycker är skitfula.
Egentligen skulle jag nog ha tyckt det var roligare att vara totalt galen även om alla hatade mig. Det gäller att leva, tänka på vad man vill minnas som 90 år, kanske 100.
Punkt 2: åka iväg med en kille på motorcykel.
Jag bor i en liten by där alla känner alla, och alla som kör motorcykel är säkerligen 50+. Easy peasy, eller?
Men det är meningen att det ska vara svårt, man måste uppoffra något för att uppnå sina drömmar. Och det är då man verkligen kan njuta av det.
Ja, det var allt för nu, så jepp. YOLO//bananen